Lördagstankar

Har ni någon gång önskat att livet var mindre komplicerat? - Jag har. Ganska ofta. Eller ja, dagligen de senaste månaderna. Jag har nog visserligen alltid känt att livet rent generellt varit ganska kämpigt, men på senare tid har jag inombords känt mig mer ledsen och förvirrad än någonsin. Dem flesta ser mig som en glad människa med massa energi. En människa med härlig omgivning. En människa som tänker positivt och ser ljust på livet. En människa med perfekt lägenhet. En människa med ambitioner. En människa med...ja, det mesta. Utåt sett är jag en annan person än vad jag egentligen är. Innerst inne känner jag mig som världens mest ensamma och misslyckade människa. Trots bra människor i min omgivning känner jag mig extremt vilsen, ledsen och tom. Vet inte alls vem jag skall prata med. Alla i min omgivning är upptagna med sitt liv och sina förhållanden. Det känns inte som att jag egentligen är av betydelse för någon längre. Jag existerar, men inte mer, och inte egentligen. Och att vara någons first choice kommer nog aldrig att ske. Ingen har längre tid för mig, inte mer än nödvändigt i alla fall, och att vara den person som alltid engagerar sig för att få ihop olika saker börjar bli väldigt tröttsamt. Känner mig besviken. Besviken på allt och alla, inklusive mig själv. Meningen med livet, vad är det egentligen? Leva ett jävla "happy family"-life som knappt längre existerar. Jag känner att jag har lyckats med många saker i livet, men känner samtidigt också att jag misslyckats med fler. Kan inte påstå att livet just nu ger mig så mycket glädje. Det mesta flyter bara på, mest i negativ mening. Att känna fler motgångar än medgångar och samtidigt inte känna sig betydelsefull för någon, inte ens en enstaka (förutom mamma och pappa möjligtvis) känns jobbigt. För varje dag som går känns det som att jag faller. Faller djupare och djupare. Fallet blir bara längre och mer mörkt ju längre ner jag kommer. Den person som detta år på många sätt varit min räddning börjar mer och mer försvinna från mitt liv, och det känns hemskt. Hur mycket jag än jobbar och hur mycket jag än hjälper andra, känner jag mig otillräcklig. Inte ens det som tidigare gett mig lycka gör mig glad längre. Tanken på träning gör mig kräkfärdig, och att sjunga i kör känns bara som ett projekt. Vem bryr sig egentligen vad jag gör eller vad jag tycker? Exakt, ingen. Så med dessa ord; over and out.

Ps. har nog suttit med dessa ord i snart 2,5 h samtidigt som jag tittat på tågen utanför mitt fönster. Undra vart i livet man är på väg?